och med Billee, den godlynte Billee, var mycket mindre godlynt än förr och gnällde icke hälften så fridsamt som i forna dagar. Buck kom aldrig i närheten av Spitz utan att morra på ett hotande sätt. Han betedde sig som en översittare och kunde gå stormodigt av och an midt för näsan på Spitz.
Detta nedbrytande av disciplinen inverkade även på hundarnas förhållande sins emellan. De tvistade och grälade mer än någonsin, så att lägret stundom liknade ett tjutande dårhus. Dave och Sol-leks voro de enda som voro sig lika, ehuru det oändliga bjäbbet omkring dem hade gjort dem retligare. François svor underliga barbariska eder, stampade i snön med fåfängt raseri och slet sig i håret. Hans piska ven nästan utan uppehåll bland hundarna, men det tjänade icke mycket till. Så snart han vände dem ryggen, rusade de ihop på nytt. Han hjälpte Spitz med sin piska, men Buck hjälpte de övriga. François visste att det var han som stod bakom hela upproret, och Buck visste att han visste det. Men Buck var för slipad att än en gång låta fånga sig på bar gärning. Han arbetade ärligt i selen, ty arbetet hade blivit honom ett nöje, men visst var det ändå bra mycket roligare att slugt påskynda ett krakel mellan kamraterna och trassla till remmarna.
En kväll efter maten, då de hade slagit läger vid Tahkeenas mynning, drev Dub upp en vit hare, men
