huvudet och såg med ett fåraktigt grin på kuriren, som ryckte på axlarna till tecken att de voro besegrade. Så gick François fram till den plats, där Sol-leks stod, och kallade på Buck. Och Buck flinade på hundmanér, men han höll sig fortfarande på avstånd. Nu löste François seltyget från Sol-leks och förde denne tillbaka till hans forna plats. Hela spannet stod påselat i en oavbruten linje framför släden, färdigt till uppbrott. Det fanns ingen annan plats åt Buck än i spetsen för de övriga. François kallade på honom ännu en gång, men även nu flinade Buck och höll sig på avstånd.
»Kasta bort käppen!» kommenderade Perrault.
François lydde, och nu kom Buck travande med ett triumferande grin, svängde om och intog platsen i spetsen för de andra. Seltyget spändes till, släden sattes i gång, och nu gick det med fart framåt under det de bägge männen sprungo bredvid.
Hur högt François än hade uppskattat Buck med hans två djävlar inombords, fann han likväl, innan dagen hade skridit långt framåt, att han ej hade värderat honom tillräckligt. I en blink hade Buck satt sig in i de plikter, som medföljde hans nya ställning, och när det gällde att visa omdöme, att tänka fort och handla raskt, visade han sig till och med vara Spitz överlägsen. Och ändå hade François tyckt att han aldrig hade sett hans make förut.
