sitt arbete väl. Han satte sin stolthet i att göra det, liksom Dave och Sol-leks gjorde, och han såg också till att kamraterna skötte sitt, antingen äregirigheten drev dem därtill eller ej. Det var ett enformigt liv, som gick med maskinmässig regelbundenhet. Den ena dagen var lik den andra. Vid viss tid varje morgon kommo kockarna ut, gjorde upp eld, lagade mat och det åts frukost. Sedan revo somliga upp lägret, medan andra selade på hundarna, och de hade väl varit på väg ungefär en timme innan det började dagas. När det blev kväll, slogs åter läger. Somliga slogo ned tältpinnarna, andra skaffade ved till elden och granris till bäddarna, buro vatten eller is åt kockarna. Så kom hundarnas utfodring. Det var för dem den bästa stunden på dagen, fastän det också hade sitt behag att efter maten ströva omkring en timme eller så med de andra hundarna. Där fanns mer än hundra och bland dem många ilskna slagskämpar, men sedan Buck hade utkämpat tre strider med de värsta, hade han också därvidlag gjort sig erkänd som herre och mästare. Så snart han reste ragg och visade tänderna gingo de ur vägen för honom.
Mest av allt tyckte han kanske om att ligga i närheten av elden med bakbenen hopdragna under sig och frambenen rakt utsträckta, huvudet upplyftat och de blinkande ögonen drömmande stirrande rakt in i lågorna. Ibland tänkte han på domaren Millers
