än förut. Det var icke nog med att de icke förstodo sig på att sköta hundar, de kunde lika litet sköta sig själva.
Dub blev det första offret. En stackars tafatt tjuv som han var — alltid råkade han fast och blev straffad — hade han likväl varit en trogen arbetare. Hans vrickade bogblad, som aldrig hade blivit omskött och aldrig fått vila, blev allt värre och värre, och slutligen sköt Hal ned honom med sin stora revolver. Det är en sägen i dessa trakter, att en importerad hund svälter ihjäl på den föda. som är lagom åt en av de infödda, och de sex nykomlingarna kunde ju således icke annat än dö, då de ej fingo mer än halv ranson. Newfoundländaren strök först med, därefter de tre korthåriga pointers. Bastarderna hängde mera envist fast vid livet, men måste också släppa taget till sist.
Vid den tiden hade all sydlänningens blidhet och älskvärdhet fallit av de tre resenärerna. Berövad det romantiska skimmer, vari de på avstånd hade sett den nordliga färden, var resan nu för dem en alltför hård och prövosam verklighet. Mercedes upphörde att gråta över hundarna, emedan hon numera var ständigt upptagen av att gråta över sig själv och gräla med sin man och sin bror. Att gräla var någonting som de aldrig tröttnade på. Deras retlighet framkallades av deras ömkliga belägenhet, växte med
