Skaldens syn.
Hänryckt engång i min ungdom stod jag
djupt försjunken i mig sjelf och tänkte
blott på englar och på morgonrodnor,
och då öppnades den blåa himlen
för min andes längtansfulla öga,
och derinne såg jag ej blott englar,
som med sång förkunna ljusets ära,
ej blott tidens morgonrodnor alla,
som med heligt jubel låfvat Herran,
då det ljusnade kring jord och himlar
och var morgon på den första dagen;
men jag såg en solbeglänst oändligt
salig blomsterdag, som vår och sommar
hopasmällt och allt dess ljus och skönhet
gjutits samman kring en enda morgon.
Och jag tänkte i mitt rörda sinne:
Herre, här är godt hos dig att vara
fjerran ifrån jordens blomstertider.
Men då sade anden till mig: "yngling,
vandra ut bland folken och predika!"
För hans fötter föll jag ned och sporde:
säg mig, Herre, hvad skall jag predika?
Och han sade: "menskobarn förmår du
ej förkunna mig för jordens slägter
och predika blommor, ljus och skönhet!"
