den som för arbetaren har den allra största betydelsen. Denna fråga försvåras väsentligen därigenom, att arbetarne ha två olika slag af arbetslöshet att försäkra sig mot. Vi bortse därvid fullständigt från det slags frivilliga arbetslöshet, som beror på ren lättja eller ett oordentligt lefverne. Det finns en annan frivillig arbetslöshet, den som en fackförening ställer sig i, då den icke vill arbeta till de betingelser som arbetsgifvarne bjuda. Denna arbetslöshet år utomordentligt svår att skilja från den rent ofrivilliga den som uppstår, då intet arbete finns att få. Hos oss är det ju en normal företeelse att en mängd folk är utan arbete på vintern. Det händer då ofta att arbete bjuds till lägre löner än de af fackföreningarna fastställda. Om då arbetarne vägra att ta sådant arbete, så blir det ju omöjligt att afgöra om denna arbetslöshet skall behandlas som frivillig eller ofrivillig.
De vanliga förslagen till försäkring mot arbetslöshet afse naturligtvis sådan arbetslöshet, som uppstår genom verklig brist på arbete. För den frivilliga arbetslösheten tänker man sig att fackföreningarna skola sörja bäst de kunna. Men då gränsen, som sagdt, är så svår att dra, synes det vara vida lämpligare att öfverlämna hela denna sak åt fackföreningarna och, naturligtvis, åt de enskilda arbetarne. Hvarje fackförening måste samla fonder att använda till medlemmarnes understöd vid händelse af strid med arbetsgifvarne, och dessa fonder tjäna till försäkring mot den frivilliga arbetslösheten. Om arbete bjuds till underpris, så är fackföreningen naturligtvis i sin fulla rätt att vägra utföra sådant arbete. Det kan också hända att det är ekonomiskt klokt af arbetarne, att icke för att få en kort tids sysselsättning göra ett hål i de prislistor, de förut med stor möda och stora kostnader drifvit igenom. Men allt detta är en sak, som ingen annan än fackföreningen själf kan
