såsom arbetsgifvare i stor skala ett tungt ansvar. Från detta ansvar skola de icke kunna befria sig, förr än de bryta med sitt nuvarande, vanligen ganska planlösa sätt att ordna sina arbeten och äfven på detta område bestämma sig för en medveten politik med syfte att såvidt möjligt förekomma arbetslöshet. Vi ha sett hur t. ex. svenska staten nyligen under en tid af starkt ekonomiskt uppsving forcerade järnvägsbyggnader, som alldeles icke voro brådskande, utan ganska väl kunde ha uppskjutits till en tid med rikligare tillgång på arbetare. Man skulle därigenom icke blott ha mildrat den senare arbetslösheten utan naturligtvis också rent privatekonomiskt sedt haft fördel. Om flere stora offentliga byggnadsföretag i en stad utföras på en gång, så dras därigenom en massa handtverkare till staden, som sedan endast delvis återvänder; särskildt sker detta, om den privata byggnadsverksamheten samtidigt är stor. Komma sedan dåliga tider, så står man inför en arbetslöshet och ett elände, som det oftast är omöjligt att afhjälpa. Vi måste komma därhän, att vi vid hvarje offentligt företag ta hänsyn till arbetsmarknadens läge och såvidt möjligt är rätta oss därefter. På den vägen kunna samhällets offentliga organ uträtta icke så litet för arbetsmarknadens utjämning och därmed för arbetslöshetens förekommande.
Jag vill till sist erinra om ännu ett område, där fackföreningarnes verksamhet visar sig otillräcklig, och där viktiga uppgifter ställas statens, eventuelt äfven kommunens socialpolitik. Jag menar lärlingsväsendet. Detta har en afgörande betydelse för en riktig fördelning af samhällets alla produktionskrafter på olika yrken och är alltså i allra högsta måtto en samhällets angelägenhet. Vi måste följa den politiken att göra tillträdet till hvarje yrke så lätt som möjligt, icke genom att sänka fordringarna på yrkesskicklighet, utan genom
