en tid, och till dess kommer dock den internationella handeln att lämna ett stort fält för den enskilda företagsamheten. Detsamma gäller om alla de industrier, som gå ut på att framställa maskiner, anläggningar o. s. v., med ett ord kapitalföremål, som icke direkt skola konsumeras. De stora järnverken, varfven och maskinfabrikerna stå efter allt att döma utanför den kooperativa rörelsens räckvidd. Konsumtionsföreningarna kunna icke häller experimentera, icke slå sig på nyheter, knappast ens producera sådana artiklar, som i hög grad äro föremål för modets växlingar; erfarenheten visar också, att de hittills nöjt sig med att för egen räkning producera de stora kända massartiklarne.
Det kan vara nyttigt att erinra om dessa gränser för den kooperativa rörelsen, då det alltid finns personer, som äro benägna att föreställa sig, att vi en gång alldeles skola kunna undvara den enskilda affärsverksamheten, att »privatkapitalisten» snart skall försvinna. Det finns ingenting i nutidens ekonomiska företeelser, som pekar i den riktningen.
Men kooperationen är icke blott begränsad med hänsyn till omfånget af sitt verksamhetsfält, utan också med hänsyn till hvad den på detta fält kan uträtta. Kooperationen sätter ju som sitt mål att afskaffa profiten, och söker därför att nå fram så nära som möjligt till produktionens urkällor. Men hur långt man än kommer på den vägen, skall man ändå aldrig lyckas utrota de naturliga monopolen. Den kooperativa rörelsen skall aldrig kunna hindra personer, som inneha ett naturligt monopol, att utnyttja detta för att slå under sig en betydande del af det samhälleliga arbetets frukter. Å andra sidan måste ju socialpolitiken från ändamålsenlighetens synpunkt fordra, att resultatet af den samhälleliga produktionen behålles för dem, som på ett eller annat sätt bidraga till denna produktion. Här
