utsiktslösa i en sådan »lika delning». Redan Proudhon skrifver härom:
»Det är icke genom att afstå från någon del af sina inkomster som bourgeoisien skall förbättra arbetarens lott. Bourgeoisien har intet att ge. Hela landets produktion gör inte mer än 75 centimes per dag och per hufvud: under sådana förhållanden skulle det, för att förbättringen skulle kännas, fordras, att bourgeoisien afstod från allt som den äger mer än arbetarklassen, att den helt och hållet offrade sin inkomst. Men då skulle vi icke ha gjort något annat än ersatt förmögenheternas olikhet med eländets likhet; och som för öfrigt en del af den borgerliga inkomsten representerar nationens besparingar och småningom förvandlas till kapital, så skulle följden af denna förbättring i arbetarnes villkor bli ruin för arbetets instrument – hvilket är en motsägelse! – Den enda möjliga vägen till en förbättring är alltså en ökning af produktionen.»
Denna uppfattning hade emellertid ingalunda genomträngt Proudhon’s hela åskådning, den hindrade honom icke att förkunna afskaffandet af penningräntan som den egentliga lösningen af det sociala problemet. Motsägelser af liknande art lefva kvar ännu i våra dagars socialism. I teorien erkänner man ganska allmänt, att litet står att vinna genom en lika delning. Så säger t. ex. Bernstein:
»Socialdemokratien vill icke upplösa detta borgerliga samhälle och göra dess medlemmar samt och synnerligen till proletärer, hon arbetar fastmer oaflåtligt på att höja arbetaren ur proletärens sociala ställning till borgarens för att sålunda göra borgardömet allmänt»; och på ett annat ställe:
»Det är mycket bra att på de famösa beräkningarna af hur litet en lika inkomstfördelning skulle ändra den stora massans inkomst, svara socialismens motståndare,
