genom att ta af de rikares öfverflöd, eller har det skett genom en ökning af samhällets hela produktion? Först måste vi fastslå det faktum, att verkligen arbetarnes läge har förbättrats, t. ex. under sista tredjedelen af det nittonde århundradet. Man har stridt rätt mycket om hvilken samhällsklass som haft största nyttan af de enorma framstegen i produktionsförmågan under denna tid; socialisterna påstå gärna, att arbetarne icke fått sin fulla andel af utvecklingens frukter, utan i proportion till de högre klasserna blifvit sämre ställda än förut. Men det faller aldrig någon förnuftig människa in att bestrida, att arbetarne absolut taget ha vunnit på utvecklingen och det ändå ganska betydligt. Nå väl, hvarifrån har då detta plus i arbetsklassens inkomst kommit? Icke från öfverklassens inkomst, ty den har ju också vuxit; utan helt och hållet från stegringen i produktionen. Vore afkastningen af det samhälleliga arbetet per hufvud af befolkningen nu densamma som år 1867, så skulle arbetarne icke med någon som hälst »expropriation af kapitalet» kunna förskaffa sig en ens tillnärmelsevis så god ställning som de nu ha. Detta visar åter igen, att en stegring af produktionen är grundvilkoret för allt framåtskridande, är den sociala frågans a och o.
Att verkligen den totala produktmängden äfven i förhållande till folkmängden har vuxit under den nämnda perioden, och att arbetarne ha fått en väsentlig del af ökningen, är till fullo bevisadt af statistiken. Emellertid skall jag här icke anföra några af dessa allmänna summariska siffror, utan hällre gå till en undersökning af några speciella industrigrenar för att på den vägen söka ge en mera intim inblick i utvecklingens gång.
Förenta staternas arbetsdepartement har nyligen offentliggjort en statistik öfver »hand- och maskinarbete» med noggranna uppgifter på hur mycket det mänskliga arbetets produktivitet på olika områden har vuxit genom
