mekaniska uppfattning, tror ej på att utvecklingen med någon slags nödvändighet går framåt, utan menar att vi kunna, att vi måste påverka utvecklingen i den riktning vi betrakta som den rätta. Därför vill socialpolitiken vara politik, d. v. s. ett planmässigt arbete på förverkligandet af medvetna mål, och hon understryker detta genom själfva sitt namn.
Socialpolitikens ställning till utvecklingsläran.
Skillnaden mellan socialpolitik och liberalism framträder kanske allra skarpast just i deras olika syn på utvecklingsläran. På denna punkt kan den liberala ekonomien icke frikännas från grofva vetenskapliga försyndelser. Läran om en »fri konkurrens», som rent mekaniskt leder till framåtskridande, hvilar på en isig själf ensidig och ovetenskaplig uppfattning af Darwins lära om det naturliga urvalet i kampen för tillvaron och på en kritiklös öfverflyttning af denna lära från dess verkliga giltighetsområde, naturlifvet, till det sociala lifvet.
Kärnpunkten i Darwinismen är ju den att det naturliga urvalet under tidernas lopp framtvingar en ändamålsenlig typ. Att nu föreställa sig, att denna typ med nödvändighet är en högre, är en rest af den gamla teologiska uppfattning, som Darwin framför allt ville göra slut på. Utveckling är icke i och för sig och med nödvändighet framåtskridande. Den ändamålsenlighet en art når genom det naturliga urvalet är alltid relativ, d. v. s. alla organ afpassas med hänsyn till de omständigheter, under hvilka arten har att lefva. Men frågan om denna utveckling är ett framåtskridande eller icke beror helt och hållet på karaktären af dessa omständigheter, efter hvilka arten inrättar sig; och vi få aldrig
