om han endast tillhör de besittande klasserna. Dessa båda för kulturlifvet egendomliga förhållanden ingripa så djupt i »kampen för tillvaron», att hvarje tal om ett naturligt urval på det sociala området måste bli i hög grad missledande.
Manchesterskolans påstående, att den fria konkurrenskampen af sig själft, rent mekaniskt måste föra till framåtskridande, saknar således hvarje stöd i Darwins lära. Det torde vara af en viss vikt att, innan vi gå vidare, en gång för alla slå fast detta.
Som jag nyss sade, strider man på det ekonomiska området i regeln icke om lifvet. Hvad man väsentligen strider om är tillhörigheten till en viss klass, till ett visst yrke eller till en viss samhällsställning. Genom denna kamp uppkommer också ett urval, men af väsentligen annan art än »det naturliga urvalet». Detta »ekonomiska urval» är icke ett urval af dem, som skola tillåtas att lefva och fortplanta sig. Därför verkar det icke häller omedelbart såsom en förädling af rasen. Det ekonomiska urvalets ideal är att för hvarje plats i samhället utvälja den mest passande.
Det vore emellertid fullkomligt falskt att påstå, att detta ideal ens tillnärmelsevis förverkligas i det civiliserade samhället eller kan uppnås endast och allenast genom det gamla receptet att »icke ingripa». Vi måste på denna punkt alldeles särskildt vara på vår vakt mot alla de populära, men i grunden ovetenskapliga analogier från naturhistoriska företeelser, som ständigt hota att förytliga hela sociologien. Olikheten i de yttre betingelser, under hvilka individerna börja och fortsätta sin konkurrenskamp, gör ju att det ekonomiska urvalet blir snedvridet, »onaturligt». Den ene får en mycket omsorgsfull utbildning af sina krafter, den andre icke; den ene har alla fördelar, som namn och relationer och pengar dock i hvarje samhälle skänka, den andre icke.
