Det kunde ju visst hända, att skörden slog fel, och att det därför blef ganska knappt med behofvens tillfredsställande, men man offrade åtminstone icke arbete på produkter, för hvilka man icke hade någon användning; utan så långt de ekonomiska krafterna räckte till, och naturförhållanden tilläto det, hade man dock, i stort sedt, sörjt för en öfverensstämmelse mellan produktionen och efterfrågan. På liknande sätt förhöll det sig med handtverkaren: han producerade ej mer än han fick beställning på, eller, om han arbetade för en marknad, så var det åtminstone för en noga känd och strängt begränsad.
Med industrialismens genombrott bortfalla alla de gamla betingelserna för produktionens ändamålsenliga underordnande under konsumtionens önskningar. Det var klart att något måste sättas i stället. Att finna de medel, hvarigenom, äfven under de nya förhållandena, en öfverensstämmelse mellan produktion och efterfrågan skulle kunna åstadkommas, det var den stora uppgift, som ställdes på dåtidens socialpolitiker och nationalekonomer, men som dessa i allmänhet synes ha saknat blick för. Den ende, som visade någon djupare förståelse för att här verkligen förelåg en uppgift att lösa, var – såsom så ofta händer – en icke fackman, en fabriksidkare – Robert Owen.
Rent tekniskt sedt hade ju fabrikssystemet medfört en mycket hög organisation af producenterna. Arbetsfördelningen hade ju drifvits långt, åtminstone i jämförelse med äldre tiders produktionssätt; hvarje man hade sin särskilda post att fylla, hans arbete var ett väl inpassadt led i det hela, en kugge i ett stort välordnadt maskineri. Owen hade själf den bästa erfarenhet häraf: Son till en liten handlande i Wales, hade han måst försörja sig själf från 10 års ålder, med okuflig energi hade han förstått att förskaffa sig kunskaper och
