fackföreningspolitik. Denna förening har aldrig tillämpat några restriktiva bestämmelser utan från sin sida lämnat tillträdet till yrket fullkomligt öppet, och dock har den nått därhän, att den står som ett mönster för en stark och handlingsduglig organisation.
Den öppna fackföreningspolitiken, för hvilken bomullsspinnarnes kan anses typisk, betyder naturligtvis icke att hvem som hälst får tillträde till yrket; men den betyder, att fackföreningen helt och hållet uppger att reglera denna fråga och öfverlämnar saken åt arbetsgifvarne. Däremot samlar fackföreningen hela sin kraft på hvad jag i det följande vill kalla normalbetingelsernas politik. Normalbetingelserna bestå af vissa fordringar med hänsyn till lön, arbetstid, sanitära och säkerhetsanordningar o. s. v., hvilka fordringar utan åtskillnad måste uppfyllas af alla arbetsgifvare inom yrket.
Normalbetingelserna äro alltid minimalfordringar i den meningen, att ingen arbetsgifvare hindras att prestera mer än som fordras. Skulle någon fackföreningsledare falla på den tanken att förbjuda sådant, så är detta dålig fackföreningspolitik, som beror på otillräcklig insikt om den egentliga meningen med normalbetingelsernas politik. Det finns alltid arbetsgifvare, som bjuda något mer, än normalbetingelserna föreskrifva, för att därigenom dra till sig de bästa arbetarne. Det är ganska vanligt äfven i Sverige att ledande fabriker betala sina ordinarie arbetare utöfver fackföreningslönerna, t. ex. en julpenning på 50 kr. i afsikt att därigenom vid sig binda en stam af verkligt goda arbetare. Den arbetsgifvare, som vill dra till sig de bästa elementen bland kvinnliga arbetare, sörjer för ljusa och trefliga lokaler och för åtskilliga i och för sig föga kostsamma bekvämligheter, som hans arbeterskor dock sätta värde på. För den, som af erfarenhet något känner den oerhörda skillnaden mellan hvad som åstadkommes af
