Hoppa till innehållet

Sida:Socialpolitik.djvu/99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
95

man skulle kommit från saken lättare, om man nöjt sig med att i lag fastställa en absolut för alla yrken gällande minimallön.

I alla händelser synes det som om hvarje direkt ingripande af staten i lönepolitiken skulle medföra så stora svårigheter, särskildt med afseende på kontrollen öfver lagens efterlefvande, att krafvet på en lagstadgad minimallön väl ännu icke torde kunna hänföras till praktisk socialpolitik. Emellertid är ju målet, att förhindra att arbetslönerna på någon punkt sjunka under det verkliga existensminimum, såsom vi förut sett, af så fundamental betydelse för en god samhällsekonomi, att vi icke därmed kunna ge oss tillfreds och lämna saken åt sig själf. Vi måste se oss om efter andra medel.

Den kooperativa rörelsen har i åtskilliga fall visat sig af stort värde, då det gällt att höja ett »utsvettadt» yrke upp till normala förhållanden. Konsumtionsföreningarna ha alltid erkänt den satsen, att den som arbetar för dem skall kunna lefva af sin lön. Där den fria konkurrensen visat sig trycka lönerna under denna nivå, ha konsumtionsföreningarna därför icke sällan gripit sig an med att producera på egen hand. Exempelvis skulle kunna hänvisas till hvad det skottska »Wholesale Society» i det afseendet gjort för fabrikationen af skjortor. Af ett starkt utveckladt kooperativt system kunna vi alltså vänta en kraftig hjälp i striden mot de parasitiska yrkena.

Stat och kommun skulle kunna uträtta mycket genom att själfva såsom arbetsgifvare följa en riktig lönepolitik. Beträffande det bättre betalda arbetet göra de nog klokast i att rätta sig efter marknadens läge, som på detta område ger en i det stora hela riktig ledning. Men i sådana yrken, där den fria konkurrensen trycker lönerna under existensminimum, kan