till det värde marken hade före planläggningen. – Om inlösen bleve aktuell först avsevärd tid efter planläggningen, borde ändring i penningvärdet, som förelåge vid prövningen av frågan om lösningsskyldighet, beaktas. Med markens värde avsåges nämligen realvärdet.
Även i ett annat hänseende har den ifrågavarande ersättnings- och inlösningsregeln fått en ändrad innebörd med överföringen till byggnadslagen. Detta sammanhänger med den i 5 § denna lag fastslagna principen att mark icke får användas till tätbebyggelse med mindre den vid planläggning enligt lagen prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Denna princip medför vittgående konsekvenser i fråga om markvärdet och inverkar följaktligen på tillämpningen av den nämnda inlösnings- och ersättningsregeln. Då enligt 5 § markägaren icke har någon generell rätt att använda marken för tätbebyggelse, blir han nämligen i allmänhet icke berättigad till gottgörelse av det allmänna för att han hindras att utnyttja marken på detta sätt.
Under förarbetena till byggnadslagen har dock för vissa fall meningsskiljaktighet yppats angående vilken inverkan regeln i 5 § har på markägarens rätt till gottgörelse. I andra fall råder däremot enighet. Sålunda har till en början icke från något håll ifrågasatts att ersättning borde utgå till markägare för att han hindras att för tätbebyggelse exploatera mark som från sundhetssynpunkt, med hänsyn till samfärdseln, vattenförsörjning eller avlopp eller eljest från allmän synpunkt ej är lämpad för sådan bebyggelse. Markägaren har ansetts icke rimligen kunna göra anspråk på ersättning för att han hindras att utnyttja sin mark på ett sätt som medför sociala missförhållanden eller ökade kostnader för det allmänna. Men även eljest torde enighet råda därom, att om i plan enligt byggnadslagen fastslagits, att mark ej alls får bebyggas eller ej tätbebyggas, detta i regel icke kan medföra att ägaren gottgöres för förlusten av ett tätbebyggelsevärde å marken. Ett undantag härifrån föreskrives i 162 § byggnadslagen, enligt vilket stadgande vid prövning av fråga om lösnings- eller ersättningsplikt värdet å marken skall bestämmas med skälig hänsyn till det värde marken vid tiden för lagens ikraftträdande den 1 januari 1948 ansågs ha enligt dittills tillämpade grunder. Även det värde som då tillmättes marken för tätbebyggelse kommer således i detta undantagsfall i betraktande. Ett annat undantag som dock har mindre intresse i detta sammanhang. torde gälla i fråga om lösen av gatumark.
Vad som kan vålla tvekan är emellertid huruvida tätbebyggelsevärde kan komma att ersättas vid inlösen av mark som ännu icke är planlagd.
Det mest praktiska exemplet på sådan inlösning torde vara expropriation enligt expropriationslagen. Om detta fall yttrade departementschefen vid lagrådsremissen av förslaget till byggnadslag, att begränsningen av markägarens rätt såvitt avsåge tätbebyggelse skulle iakttagas även vid
tillämpning av annan lagstiftning. Därest sålunda vid expropriation fråga
