förordnande enligt 1 §. Angående skälen härför må hänvisas till motiveringen för motsvarande stadgande i 21 och 22 §§ byggnadslagen. (Se s. 97 här ovan). För strandlagens del innebär denna regel, att man vid bedömning av ersättningsfrågan, vilken ju skall avgöras särskilt för varje av strandförbudet omfattad fastighet, skall utgå från fastighetens ägovälde – såväl inom förbudsområdet som inom annat område, vars utnyttjande påverkas av förbudet – sådant det var vid den tid då förordnandet meddelades. Har efter denna tidpunkt men innan bedömningen verkställes, exempelvis en avstyckning ägt rum från sistnämnda område av fastigheten, skall jämförelsen mellan utnyttjandemöjlighet och tidigare värde avse de båda ifrågavarande områdena av fastigheten med inräknande jämväl av den avstyckade delen.
Då det i en uppkommen fråga om gottgörelse gäller att fastställa den användning marken kan få för bebyggelse, torde det ofta bli nödvändigt att låta undersökningen avse den ifrågavarande marken i hela dess vidd. Huruvida så bör ske beror emellertid på omständigheterna i det Särskilda fallet. Om förbudsområdet är litet i förhållande till den övriga mark av fastigheten, vars utnyttjande påverkas av strandens friläggande, kan det t. ex. vara tillräckligt att konstatera att åtminstone så stor bebyggelse kan anordnas på mark intill förbudsområdet, att förbudet icke medför totalförlust för ägaren. Är förbudsområdet större eller marken där särskilt värdefull ur bebyggelsesynpunkt, måste undersökningen utsträckas längre. Särskilt är att märka, att omfattningen av markägarens ansökan om tillstånd att bygga icke är utslagsgivande i detta hänseende. Även om den aktuella ansökningen blott avser tillstånd att bygga på ett ställe inom det av länsstyrelsens förordnande omfattade området, kan det kanske finnas anledning antaga att vid senare tillfällen ansökningar kunna göras som gälla bebyggelse på andra platser inom området. Länsstyrelsens ställningstagande till varje sådan ansökan kommer naturligen att påverkas av huruvida bebyggelse kan tillåtas på andra tänkbara platser. Eftersom länsstyrelsen vid sin prövning av en ansökan vidare icke kan underlåta att taga hänsyn till vilka konsekvenser i ersättningshänseende, som ett avslag skulle få, måste i sådant fall redan vid prövningen av den första ansökningen en undersökning verkställas av hur bebyggelse lämpligen bör kunna anordnas inom hela det av ett strandförbud berörda området, alltså i förekommande fall även mark utanför själva förbudsområdet. Frågan bör utredas och diskuteras mellan länsstyrelsens representant och markägaren. Den senare erhåller härvid kännedom om det enligt länsstyrelsens mening lämpligaste sättet att använda marken för bebyggelse. Han får reda på t. ex. i vilken utsträckning länsstyrelsen påfordrar att det ifrågavarande strandområdet hålles fritt från bebyggelse, var bebyggelse lämpligen kan anordnas i strandens närhet, hur många tomter han kan beräkna att sälja utan att
bebyggelsen räknas som tät och planläggning alltså erfordras samt var och i
