emellertid knappast låta sig göra, enär den definitiva, ersättningsgrundande utformningen av ett strandförbud måste ske vid prövning av markägarnas ansökningar om byggnadstillstånd och denna prövning av naturliga skäl måste handhavas av länsstyrelsen ensam. Ytterligare kan anföras, att medbestämmanderätt för kommunerna, t. ex. i fråga om länsstyrelsens förordnande jämlikt 1 § strandlagen, skulle vara svår att genomföra då flera berörda kommuner funnes och dessutom leda till ojämnheter vid lagens tillämpning. Av nu anförda skäl finner utredningen att kommunerna icke böra åläggas några direkta skyldigheter i förevarande hänseende utan att staten i princip bör svara för gottgörelsen. Detta utesluter icke att kommunerna i vissa fall frivilligt bidraga till kostnaderna för genomförande av strandregleringen.
Enligt utredningens mening böra länsstyrelserna, innan förordnande jämlikt l § meddelas, bereda tillfälle för bl, a. de av frågan närmast berörda kommunerna och samhällena att yttra sig. Bestämmelse härom gives i tillämpningsföreskrifterna till den föreslagna lagen. Kommuner och samhällen få alltså möjlighet att uttrycka önskemål beträffande områden som böra för deras befolkning bevaras som fritidsområden. – Redan då fråga om förordnande enligt 1 § uppkommer måste länsstyrelsen taga hänsyn till de ekonomiska verkningarna, och en ingående bedömning härav måste ske då länsstyrelsen har att behandla ansökan om tillstånd att bygga eller vidtaga annan åtgärd. Om en länsstyrelse med hänsyn till de beräknade konsekvenserna för statsverket i ersättningshänseende finner sig icke kunna utan vidare tillmötesgå en kommuns eller ett samhälles önskemål om. fritidsområde, synes intet hindra att saken ordnas på det sätt, att kommunen eller samhället gentemot kronan – företrädd av länsstyrelsen – förbinder sig att svara för hela eller någon del av den gottgörelse som kan komma i fråga. På så sätt kan på frivillighetens väg ett kommunalt deltagande i kostnaderna för strandregleringens genomförande komma till stånd.
Det är angeläget att framhålla, att kommunerna ha viss skyldighet att söka främja innevånarnas friluftsliv. Enligt hälsovårdsstadgan skola de sörja för att, där så kan ske, befolkningen beredes tillgång till bad i öppet vatten. Denna skyldighet består givetvis även efter det att en strandlagstiftning av ifrågavarande slag satts i tillämpning. Den omständigheten att genom statens försorg vissa strandområden bevaras såsom rekreationsplatser för (allmänheten får alltså icke medföra att kommunerna eftersätta sin nämnda plikt. Ett sätt att fullgöra denna är. såsom förut angivits. att deltaga i kostnaderna för strandregleringens genomförande och därigenom göra denna mera effektiv än eljest varit möjligt. l synnerhet för tätorterna erfordras emellertid att längre gående åtgärder vidtagas. Sålunda behövas alltjämt områden. vilka äro avsedda för mera intensivt allmänt nyttjande
än allemansrätten medger och där särskilda anordningar. såsom
