eller kommunerna förvärvade och reserverade vissa områden, dit den icke strandägande befolkningens bad- och friluftsliv kunde förläggas. Detta kan emellertid icke lösa problemet. Visserligen är det synnerligen önskvärt att tätorterna i görligaste mån utnyttja möjligheterna att förvärva eller arrendera mark för att anlägga dylika friluftsreservat och allmänna friluftsbad, men det är uppenbart, att sådana anordningar icke ens tillnärmelsevis kunna täcka hela behovet.
Mot bakgrunden av vad nu anförts framstår det som ett samhällsintresse av mycket stor vikt att bebyggelsen utmed våra strandområden icke tillåtes fortgå på ett sådant sätt, att den alltmer avstänger den icke strandägande befolkningen från till- trädet till de ur friluftssynpunkt mest värdefulla stränderna. Förhållandena i flera andra länder visa med skrämmande tydlighet, hur lätt långa kuststräckor kunna bli monopoliserade av ett ringa antal ägare till strandtomter. Genom att motverka en sådan utveckling skulle det även bli möjligt att tillgodose betydelsefulla estetiska värden och viktiga naturskyddsintressen, i det man kunde förhindra att natursköna och eljest särskilt skyddsvärda strandområden utsattes för en förfulande och olämpligt placerad bebyggelse.
Efter att ha framhållit att möjligheterna enligt byggnadslagen, lagen om delning av jord å landet samt lagen om fastighetsbildning i stad att hindra ej önskvärd strandbebyggelse icke kunde anses tillfredsställande samt berört det då framlagda förslaget till provisorisk strandlag fortsatte departementschefen:
Beträffande omfattningen av den tillämnade lagstiftningen har från vissa håll den allmänna synpunkten framförts, att en lagstiftning till skydd för vara ännu orörda strandområden icke borde komma till stånd utan att frågan om rätten att beträda annans mark – varmed även sammanhängde rätten att bada, tälta, göra upp eld o. s. v. – dessförinnan blivit eller samtidigt bleve grundligt utredd. I anledning härav må framhållas, att en sammanfattande laglig reglering av ifrågavarande s. k. allemansrätt skulle komma att sträcka sina verkningar långt utöver vad som aktualiseras av spörsmålet om strändernas skydd. Ehuru någon sådan reglering icke skett, är det dock en allmänt vedertagen rättsgrundsats att allmänheten icke äger utan markägarens lov beträda vad som räknas till dennes tomt. Utgår man från att denna princip allt framgent kommer att upprätthållas, synes det varken nödvändigt eller lämpligt att låta anstå med en laglig reglering av strandbebyggelsen och därmed sammanhängande spörsmål till dess allemansrätten i alla dess övriga delar blivit utredd. En annan sak är, att det vid den nu planerade utredningen måhända kan visa sig motiverat att taga upp vissa delproblem i allemansrätten som ha direkt samband med strandskyddet och vilkas reglering påkallas av den tillämnade lagstiftningens innehåll. I vad mån detta skall ske får bero på den blivande utredningens egna överväganden.
Den nyss omnämnda provisoriska lagstiftningen syftar endast till att hindra en ur allmänna synpunkter icke önskvärd bebyggelse av strandområdena. Klart är emellertid, att de intressen som här böra skyddas, kunna bli skadade icke blott genom bebyggelse i egentlig mening utan även genom t. ex. uppsättande av stängsel eller genom schaktning, trädfällning eller därmed jämförliga åtgärder. Det bör därför ankomma på utredningen att upplaga det föreliggande frågekomplexet i hela dess vidd. Därvid måste naturligtvis tillses, att andra berättigade intressen icke trädas för nära, utan att behörig hänsyn tages exempelvis till lantbrukarnas behov av att hålla hägnader för kreaturen.
Även om denna lagstiftningsfråga alltså är ganska vittutseende, är det dock
