Det bör beaktas, att genom bestämmelserna i tillämpningskungörelsen möjlighet har beretts länsstyrelserna att vid behov anlita biträde av andra myndigheter eller enskilda sakkunniga. Sålunda äger länsstyrelse, enligt 3 §i kungörelsen, uppdraga åt lantmätare eller annan lämplig person att företaga besiktning av område i anledning av ansökan om byggnadstillstånd m. m. För markvärdering och dylikt i anledning av framställning om ersättning för intrång har länsstyrelse, enligt 4 § kungörelsen, rätt att anlita sakkunnig. Slutligen medger kungörelsens 5 § att länsstyrelse uppdrager åt särskild sakkunnig att verkställa utredning angående den befintliga bebyggelsen inom länets strandområden och att utarbeta riktlinjer för bebyggelsens fortsatta utveckling där. Det kan i sistnämnda hänseende erinras, att inventeringar och utredningar rörande kust- och skärgårdsområden inom Stockholms län redan pågå genom personal, som byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen ställt till förfogande samt att liknande arbete också igångsatts för Hallands län genom länsarkitekten och överlantmätaren. – Överhuvud taget torde en betydande del av det utredningsarbete, som är förenat med genomförandet av en strandreglering, komma att utföras av arbetskrafter utanför länsstyrelserna, främst personal tillhörande länsarkitektkontoren, länslantmäterikontoren och lantmäteriets distriktsorganisation. Även byggnadsnämnderna och andra kommunala organ ha uppgifter att fylla i detta sammanhang såsom att avgiva yttranden och göra framställningar till länsstyrelsen.
Det är givetvis vanskligt att söka i förväg bedöma omfattningen av det
ökade arbete som den nya strandregleringen kommer att bereda länsstyrelserna. Någon bestämd uppfattning om arbetets storlek har utredningen ej kunnat bilda sig. Särskilt inom vissa län blir arbetet dock ej obetydligt. Det är därför möjligt att arbetet med att handha strandregleringen icke alltid kan skötas av länsstyrelserna utan åsidosättande av andra arbetsuppgifter såvida ej en viss personalförstärkning erhålles. Även för länsarkitektkontoren och lantmäteriorganen kommer den nya strandlagen att medföra ej ringa arbete. Det är dock härvid att märka att dessa myndigheter redan förut åsamkats mycket arbete vid försöken att åstadkomma en lämplig fastighetsbildning och bebyggelse inom strandområdena. Merarbetet genom den nya strandlagstiftningen synes bl. a. därför ej kunna väntas bli så stort.
Utredningen har vidare övervägt huruvida ett centralorgan för strandregleringen behöves. Ett sådant organ skulle, om det inrättades, ha att samordna regleringen inom de olika länen samt att biträda länsstyrelserna med rådgivning. Fördelningen mellan länsstyrelserna av de statsmedel, som måste ställas till förfogande för ersättningar till sakägare m. m., skulle också kunna handhavas av detta organ. Det kunde tänkas att för nu nämnda uppgifter anlita statens fritidsnämnd, som f. n. handlägger ärenden vilka i viss mån äro besläktade med de ifrågavarande. I så fall torde emellertid
en utbyggnad av nämnden bli nödvändig. Bl. a. synes ett fast kansli böra
