I likhet med utredningens övriga ledamöter är jag livligt intresserad av
att i görligaste mån hålla stränderna vid våra havskuster, sjöar och
vattendrag fria från bebyggelse som kan hindra den icke strandägande
befolkningen att idka bad och friluftsliv.
Redan vid den provisoriska strandlagens tillkomst diskuterades frågan huruvida det kunde vara nödvändigt att för detta ändamål tillskapa en speciell lagstiftning. Den meningen har framförts, att det skulle vara möjligt för staten och kommunerna att lösa detta fritidsproblem genom att utnyttja jordegendomar som redan befunne sig i allmän ägo eller att förvärva eller arrendera markområden som kunde lämpa sig för ändamålet. Det har också framhållits, att strandbebyggelsen på ett tillfredsställande sätt skulle kunna regleras med stöd av 1947 års byggnadslag. För min del har jag med hänsyn till de nämnda möjligheterna icke blivit övertygad om nödvändigheten av att tillskapa en särskild strandlag. Jag skulle likväl icke – trots de olägenheter ur systematisk synpunkt och den kritik mot byggnadslagen som en särlagstiftning på detta område måste innebära – finna skäl att direkt motsätta mig en sådan lagstiftning, såvida denna utformades så, att den icke gjorde större intrång i jordägarens rätt till sin mark än som kunde anses oundgängligen nödvändigt samtidigt som jordägaren tillerkändes skälig ersättning för det intrång han kunde komma att lida. Det förslag till lag om förbud mot bebyggelse m. m. inom vissa strandområden och det därtill fogade kungörelseförslaget, som utredningens övriga ledamöter enat sig om, kan jag icke finna tillfredsställande ur någon av dessa synpunkter. Jag vill i det följande närmare ange de punkter av förslaget, i vilka min mening avviker från övriga ledamöters.
I 1 § första stycket av förslaget har intagits en bestämmelse som icke finnes med i den provisoriska strandlagen, nämligen att länsstyrelsen skall äga förordna att inom förbudsområde icke må utan dess tillstånd företagas schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd, som hindrar eller avsevärt försvårar att området av allmänheten användes för bad och friluftsliv. Tanken är visserligen att denna bestämmelse skall utnyttjas endast i undantagsfall och att schaktning, fyllning och trädfällning skola vara tillåtna även inom förbudsområde därest länsstyrelsen icke uttryckligen meddelat förbud mot dessa åtgärder. Jag kan emellertid icke finna, att dylika inskränkningar i jordägarens dispositionsrätt överhuvudtaget kunna vara behövliga för att trygga allmänhetens tillgång till platser för bad och friluftsliv. Den omständigheten att en jordägare t. ex. fäller träden inom förbudsområdet, kan ju omöjligen hindra allmänheten att bada därstädes. För markägaren däremot innebär det en onödig omgång – ett nytt "krångel" – om han skall behöva vända sig till länsstyrelsen för att få tillstånd att på sin mark företaga en avverkning som ur skogliga synpunkter är tillåten.
