IV. BEHOVET AV FRITIDSOMRÅDEN VID STRÄNDERNA
För att utreda vilket behov som föreligger av att genom en särskild lagstiftning bevara strandområden såsom rekreationsplatser för allmänheten har utredningen sökt vinna upplysning om dels statens innehav av mark, som är lämpad till fritidsuppehåll för allmänheten, dels vilka åtgärder kommuner och vissa industriföretag vidtagit för att anordna fritidsområden, dels omfattningen av den nuvarande strandbebyggelsen i riket, dels ock vilka byggnadsförbud som meddelats med stöd av den provisoriska strandlagen.
Rörande kronan tillhöriga egendomar, tänkbara som friluftsallmänningar, gjorde fritidsutredningen på sin tid en undersökning, för vilken redogörelse lämnas i betänkandet SOU 1940:12 s. 34 ff. En förteckning över sådana kronoegendomar, under domänstyrelsens förvaltning, finnes intagen å s. 284–285 i samma betänkande. Förteckningen upptaget dock icke områden belägna i de två nordligaste länen. Strandutredningen torde i denna fråga få hänvisa till den sålunda verkställda utredningen.
För att få upplysningar om vilka åtgärder kommunerna vidtagit för att tillgodose behovet av rekreationsplatser för allmänheten har utredningen vänt sig till länsstyrelserna och till Stockholms stads idrotts- och friluftsstyrelse samt från dem erhållit uppgifter i frågan. Länsstyrelserna ha antingen själva lämnat uppgifterna eller överlåtit åt vederbörande länsarkitekt att göra detta. Det insamlade materialet är något ojämnt; för några län äro uppgifterna tämligen summariska under det att de äro mera utförliga för andra. En sammanställning av de lämnade uppgifterna visar följande.
Stockholms stad innehar friluftsområden i följande orter, nämligen Nacka (715 har), Tyresta (l.416 har), Åva (860 har), Farstanäset (43 har), Orhem (170 har), Ågesta (1.141 har), Flaten (48 har), Älten (20 har), Skärholmen (110 har), Nibbla (109 har), Gålö (1.818 har), Rånö (373 har), Nåtarö (547 har), Finnhamn och Särsö (tillsammans 100 har) samt Grinda (158 har).
Stockholms län: Några landskommuner ha iordningställt badplatser för det lokala behovet. Detta synes dock ej ha förekommit i större utsträckning.
