strandlagen – omöjliggör en olämplig bebyggelse. – Beträffande andra jorddelningsförrättningar än avstyckning, t. ex. laga skifte och ägoutbyte, saknar jorddelningslagen uttryckligt stadgande om att därvid hänsyn skall tagas till byggnadsreglerande föreskrifter. Fastighetsbildningslagen innehåller sådant stadgande endast i fråga om laga skifte (6 kap. 9 §).
Problemet att bereda allmänheten tillgång till fritidsområden i naturen
har behandlats av två tidigare utredningar, vilka framlagt förslag till
lagstiftning i detta syfte.
4) Fritidsutredningen
I en motion till 1936 års riksdag (II:165) yrkade herr Allan Andersson i Tungelsta och fru Ruth Gustafson att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag, syftande till att åt den icke jordägande befolkningen underlätta och trygga möjligheterna att kunna idka friluftsliv. I motionen framhölls, att det då påginge en synnerligen omfattande och hastigt framskridande exploatering och styckning av skogsområden belägna i närheten av de större städerna. Förmögna stadsbor lade beslag på så gott som alla natursköna områden, som gränsade intill hav, sjöar och vattendrag. Miltals från staden bleve på detta sätt strandområdena förvandlade till tomter och parker i enskild ägo. Hundratusentals människor i städerna och de tätbebyggda samhällena berövades därigenom möjligheter till friluftsbad och friluftsliv inom rimligt avstånd från sin bostadsort. Motionen bifölls av riksdagen, som i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 246) hemställde om utredning och förslag i det av motionärerna angivna syftet, varvid jordägarnas och lantbefolkningens i övrigt berättigade intressen borde ägnas särskilt beaktande.
I juni 1937 tillkallade chefen för socialdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande sakkunniga för att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. I direktiven för de sakkunniga, vilka antogo benämningen fritidsutredningen, framhölls bl. a. att en betydelsefull del av det föreliggande problemkomplexet avsåge frågan om bebyggelsen å de områden som vore lämpade för uppehåll under fritiden.
Fritidsutredningen framlade åren 1938 och 1940 två betänkanden med förslag till lagstiftning.
Det första av dessa betänkanden (SOU 1938:45) behandlar speciellt frågan om strandskydd. Fritidsutredningen anförde härom, att för tryggandet av befolkningens behov av rekreation frågan om tillgången på därför lämpliga marker vore den primära, varvid bevarandet av stranden som det främsta av våra rekreationsområden vore av särskilt brådskande natur och påkallade omedelbara åtgärder. Betänkandet innehöll ett förslag till lag med vissa bestämmelser angående bebyggelse m. m. vid rikets stränder (strandlag).
