schalen: — Här, här i botten står er lefnadsväg tydligen utstakad.
Hon vände koppen, så att ljusskenet föll däri.
— Ack! hon spår ju i kaffe, tänkte den främmande, medan han förgäfves sökte kasta en blick på koppen, och hans uppmärksamhet stegrades till det yttersta.
— Fortuna blir eder gunstig, unge herre, det är tydligt. Fyra konungars nåd; fyra damers kärlek; fyra knektars vänskap; afund och förtal af »hackorna». Allt detta såg jag nyss i korten. Men minns, att nåd följes af onåd; kärlek kan förbytas i hat, vänskap i fiendskap, och afund och förtal bringa mången på fall; sådant är alltid att befara.
— Men här står: — åter vände hon sakta på koppen — Ert snille skall rädda er ur snarorna; ert rena sinnelag ur farorna. Lefnadsvägen bär oaflåtligen uppåt. Men var på er vakt, ty den, som nått tinnarna af lyckans tempel, han snafvar lätt; och faller han där, faller han djupt — ohjälpligt! —
Här teg hon och stirrade åter i koppen, där ännu något stod att tyda. Sedan mumlade hon: Mycket kärlek, ringa guld; mycket guld, ringa kärlek. Sorg och fröjd växla. Ert lifsverk gagnar, men ert verk förgätes.
Här teg sibyllan några ögonblick, innan hon tveksamt tillade: Er bild skall påaktas längre än ert namn — — För en sen eftervärld kommer den att framstå som en konung — ja som en gud!
Här gjorde främlingen en otålig rörelse.
Rösten tystnade.
Ljuset hade åter förändrat ställning, och främlingen
