annan spåkvinna bodde i mamsell Arfvidssons stuga — en uppgift, som vi emellertid ej funnit anledning att närmare undersöka.
Svårare att förklara är lokaluppgiften i Jenny Engelkes berättelse om Nordforss' besök hos mamsell Arfvidsson, men äfven den saknar berättigande så länge man ej faktiskt kan bevisa, att något fruntimmer med namnet Arfvidsson bodde i stugan eller ens i hela kvarteret Träskfloden.
Ett indirekt bevis för att mamsell Arfvidsson ej bodde där sägnen oftast lokaliserat henne finnes i Timmermansordens för ett par år sedan utgifna minnesskrift med anledning af ordens 150-års-jubileum. I den intressanta och sakrika historiken öfver ordens fastigheter, Eriksberg och egendomen vid Västra Humlegårdsgatan m. fl., omtalas visserligen mamsell Arfvidsson i samband med den sistnämnda, men på ett så sväfvande sätt, att det är lätt att se, hur den gamla traditionen och inga faktiska uppgifter därför legat till grund. Funnes i ordens fastighetshandlingar verkligen exakta meddelanden om att mamsell Arfvidsson »under senare hälften af 1700-talet» bebott gården nr 21 A, så hade man väl ej försummat att bestämdt anföra desamma.
I det vi sålunda ej kunna tillmäta Anders Warnborgs berättelse och de därpå grundade skildringarna någon faktisk betydelse, må dock erkännas, att de äga intresse som exempel på hur beträffande Gamla Stockholm sambandet mellan märkvärdigare individer och deras lokala tillvaro ofta hvilar på lösa grunder. Särskildt synes detta vara förhållandet för det gustavianska tidehvarfvet. Hur har ej den nyare forskningen t. ex. beriktigat många uppgifter om Bellmans lif och varelse,
