vid Prästgatan tyckes ha varit lika skicklig och fjärrskådande som lärarinnan. Sålunda berättar hofmarskalken, frih. J. O. Nauckhoff i sina memoarer[1] hur hans hustru en gång i oktober 1822 begaf sig inkognito till fru Lundberg för att få erfara något om framtida öden.
»Efter någon väntan på ledighet fick hon företräde; frun befanns till åren och af ett afskräckande utseende. Min hustru tog plats och afhörde följande: 'Fruntimret är gift, hennes man är vid krigsståndet — han är nu borta och reser med någon förnäm herre och får därunder löfte om en bättre plats (detta inträffade, ty jag undfick verkligen under vistandet i Kristiania konungens löfte om Västmanlands regemente, som då var ledigt; löftet gick ock så i fullbordan, att jag i utbyte fick Lifbeväringsregementet). Fruns man får en syssla, som ger honom hoflivré och ekipage och fria rum uti en backe midt emot slottet (gick fullkomligt i verkställighet, när jag år 1837 emottog chefsbefattningen öfver hofekonomien och till bostad fick mig upplåtet det vid slottsbacken belägna öfverståthällarehuset, som icke begagnades af baron Edelcrantz). Fruns man utbyter svärdet mot pennan (jag lämnade 1832 definitivt armén och blef landshöfding i Blekinge). Frun skall icke släppa sin man med mindre han söker vidare, så får han slutligen ett godt brödstycke af denna kungen; snart därefter dör gamle kungen och då blir det en förskräcklig röra med allting — men den som då har något, får behållat. Fruns man hade skolat ärfva en stor egendom, men hans far förlorade den genom process (inträffade på Näsbyholm). Han
- ↑ I A. Ahnfelts Ur svenska hofvets och aristokratiens lif; d. II.
