stierna led, såsom hans senaste biograf visat[1], af en nästan sjuklig böjelse eller fallenhet för mysticismen, och Ehrensvärd var, såsom redan framhållits i berättelsen om mamsell Arfvidsson, vid ifrågavarande tidpunkt oafsedt sitt vidtfamnande kunskapsbegär, som förde honom in på många skilda forskningsfält, hemfallen åt religiösa grubblerier och funderingar äfven på det öfvernaturligas område. Såväl Oxenstierna som Ehrensvärd skulle dock inom kort komma underfund med den rätta halten af Ulfvenklous förehafvanden.
Under de första månaderna af Ulfvenklous Stockholmsvistelse var emellertid förtroendet till honom ogrumladt, och hvad särskildt vidkommer hertigen, så rubbades hans tillit till profeten ej ens när denne inbillade honom, att han stod i förbindelse med alla möjliga andar och bland annat hade tvungit änkedrottningens ande att krypa in i en butelj, som Ulfvenklou »med Salomos härliga insegel genast igenkorkade». Ej heller de mycket ofördelaktiga uttalanden och upplysningar, som hertigen erhöll af ofvannämnde öfverste Ulfvenklou angående hans öfverspända brorson, verkade någon minskning i dennes kredit.
Hertigen hade i slutet af oktober 1783 tillskrifvit öfversten med begäran att få sig tillsända några handlingar i de magiska vetenskaperna och särskildt ett manuskript innehållande »Totias Cabalia Schemhamforas», som enligt H. G. Ulfvenklous uppgift skulle finnas bland aflidne presidenten Cronhjorts papper och blifvit tillvaratagna af öfversten. Härpå erhöll han af denne ett svar, som lämnar intressanta upplysningar
- ↑ M. Lamm: Johan Gabriel Oxenstierna. En svensk natursvärmares lif och dikt. Stockholm 1911.
