Hoppa till innehållet

Sida:Spåkvinnor och trollkarlar 1913.djvu/154

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

har jag skurit, samt många Järn Instrumenter har jag med mig. Jag är nu förbannad klook. Printz Carl af Hessen will för all del hafwa mig ut, men jag intet gerna giör. 2:ne Fullmäktiga hafwer jag, en härstädes, den andra i Öfverste Ulfklous Sterbhus. Mästa tiden går til oeconomiska Giöromåhl. Hälsa Gustaf Rosen ifrån den, som lefwer och dör

din trognaste wän
 Fr. ab Ara

I slutet af nästa vecka tör jag resa til Carlscrona, men skrif du mig härstädes til. Glöm intet Jungfru Pergamentet[1]


Denna skrifvelse, som knappast vittnar om att Ulfvenklous utsago om sig själf, att han var »förbannadt klok», var berättigad, följdes den 17 juni af det andra ännu underligare brefvet:


»I aftons, min bästa wän, feck jag ditt breef från Strålsnäs[2]. Tusende tack därför, min Egen wän; men ursäkta din wän, som ej kan komma; många Giöromåhl för wårt arbete i Stockholm hafwa plågat mig. Jag har nu uti en tjock skog funnit en swart Gubbe och det i aftons, som är onaturligt hemma i

  1. Härmed menas förmodligen det fordom på apoteken förekommande preparatet Alteapasta, som kallades Jungfruskinn och användes mot hosta och heshet — analogt med den ännu i vår barndom brukliga, men numera ur farmakopén afförda lakritspastan, som bar det populära namnet Käringskinn. Men det är ju också möjligt, att Jungfrupergament var något mera magiskt hälso- eller hjälpmedel.
  2. Säteri i Åsbo socken i Östergötland, som under 1700-talet länge tillhörde grefliga ätten von Rosen.