därföre med en viss försiktighet upptaga fortsättningen af karaktäristiken: » Hans konversation var litet chargerad; men hans style épistolaire elegant, äfvensom de flesta af hans haranguer. Han var stolt i själen, hastig i omdömet, kanske mer hugad än danad för affärer. Driftig och applicerad, underhöll med Saussure korrespondans och tillbragte större delen af de senare åren med lektyr alla aftnar. Bonnet var för honom en auctor classicus, och han approfonderade ’Les erreurs et la verité’, en bok, som utan att begripas upphöjdes och berömdes af den tidens förnäma mystici.» — Generalen baron Sinclair, Carl Gideon, tapper och duglig militär, var också en af förgrundsfigurerna i den gustavianska sällskapsvärlden, men till följd af sin något grunda bildning och sitt originella sätt emellanåt föremål för drift och skoj. Rolig är Schröderheims berättelse i ett bref till Gustaf III i juli 1789 om hur Sinclair af någon anledning hade kommit i konflikt med Liljensparre, den ryktbare polismästaren, som »hade skrifvit honom en billett eller ordres och mera nyttjat vanan af poliskammarens stil än han rådfrågat konsiderationerna för en generalsperson. Baron Sinclair hade ämnat att endast beklaga sig för öfverståthållaren, men olyckan förde Liljensparre till hans möte i Utredningens trappor, där man säger, att värmen är starkare än annorstädes. Fängkrutet brann af för artilleriöfversten (Sinclair var chef för artilleriet) som, jämte några starka titlar, lyfte käppen med någon häftighet, men utan att fälla den obetänksamt sansade sig. Det gamla ordspråket: ’Jamais sottise à demi’ hade kanske intet haft orätt. Polismästaren erinrade om sitt adelskap och tog till vittne af denna affaire d'honneur sina
