med det gustavianska tidehvarfvets också skeptiska och lefnadsglada lifsuppfattning och kanske under direkt inflytande af Kellgrens kritik, förekom vid andra tillfällen.
Ett roligt exempel härpå berättas i en biografi öfver Silfverhielm[1] och i samband med själfve Reuterholm, som en gång under förmyndarestyrelsen, då han var vid makten och sålunda som bekant farlig att skämta med, skall ha frågat en magnetiserad dam, om Gustaf Mauritz Armfelt skulle återkomma till Sverige. Den clairvoyanta sköna hade den elakheten att svara ja, hvaröfver Reuterholm blef så förskräckt att han släppte en kopp med kaffe, som han höll i handen. Af den heta drycken skvalpade en del på fruntimrets hand och brände denna så häftigt, att hon hade stor svårighet att ej förråda sig.
Att döma af ett uttalande af Johan Gabriel Oxenstierna, som någon tid tillhörde Silfverhielms klienter, hade den animala magnetismen redan mot slutet af 1780-talet börjat bedrifvas på samma sätt som ofta i nyare tid, nämligen som ett sällskapsnöje. Den länge af allehanda magiska griller anfäktade skalden fick således bevittna, hur man i sällskapskretsarna experimenterade med somnambulism och magnetism, liksom i våra dagar med psykograf, borddans och tankeläsning o. s. v., och fastän han själf tycks ha kommit till en sundare uppfattning om herrar magicis verksamhet, ligger det en vemodig klagan i följande meddelande från 1789 till Reuterholm om tanternas och kusinernas på Skenäs magiska förströelser: »Jag kan
- ↑ Biografiskt lexikon. Ny följd; d. 9.
