ej området då var vackrare, trefligare och framför allt intressantare än nu under den räta linjens och hyreskasern-byggandets välde.
Särskildt var så förhållandet under det gustavianska tidehvarfvet, ty äfven till denna anspråkslösa afkrok af Stockholm sträckte sig dess rörliga och färgrika lif. Här låg ju, i kvarteret Kråkvinkeln, det omtyckta och mycket besökta värdshuset Lilla Ingemarshof i sin vackra trädgård med kägelbanor och lusthus och ej långt därifrån Claës på Hörnet, där till och med den förnäma världen möttes vid slädpartier och baler och dit själfva drottning Sophia Magdalena sades hitta vägen för att inkognito tillfredsställa sin lust för kulinariska njutningar. Här, på Eriksberg hade Carl Stenborg under åtskilliga år af 1780-talet sin teater, dit stockholmarna, trots gatornas knaggliga stenläggning och dåliga renhållning och belysning vandrade för att i roliga komedier och uppsluppna lustspel få en omväxling med de ståtliga skådespelen och de vackra operorna i Gustaf III:s nya och vackra teaterhus. Här, på Träsktorget, stodo brottslingar i halsjärn, »sig själfvom till skymf och androm till skräck och varnagel» och redo omänskliga åkardrängar på den hvassryggade trähästen under gatpojkars jubel och pigors gyckel.
Ej heller saknades mystiska företeelser, ägnade att sätta fantasien i verksamhet. När Eriksberg år 1788 af sin dåvarande ägare, traktören och trädgårdsmästaren Erik Lindbom, försåldes till Timmermansorden och man ibland om kvällarna såg ljusskenet från den stora, rikt upplysta ordenssalen stråla ut öfver de mörka omgifningarna och »timmermännen» i procession röra sig därinne, då låg det ju nära till hands att undra
