öfver hvad samfundet egentligen hade för sig, allrahelst bland bröderna funnos så märkvärdiga och uppmärksammade män som den vackre prins Fredrik Adolf, den glade Elis Schröderheim, Bellman och Badin, kungliga familjens svarte trotjänare. Men äfven bland traktens egna invånare, som mest utgjordes af småborgare och handtverkare, kogubbar och trädgårdsmästare, funnos mystiska personer. Här bodde ju, fastän man i nyare tid trasslat bort om det var vid Västra Humlegårdsgatan (nuvarande Engelbrektsgatan) eller nära Ingemarshof eller i en gränd uppe på sluttningarna i Johannes, mamsell Arfvidsson, den ryktbaraste af den tidens och alla andra tiders spåkvinnor i Stockholm. Om henne gick det underliga historier; än sades hon vara en förnäm dam, som dragit sig undan från världen, än en finsk trollpacka, som var väl bevandrad i sina landsmäns hemliga konster. Det berättades, att hon spådde i kort, men framför allt i kaffe, och det hviskades, att kungen själf plägade besöka henne för att, likt konung Saul hos spåkvinnan i Endor, finna klarhet och lättnad i sin oro och sina bekymmer. Men för öfrigt visste man icke mycket om henne, och de två herrar i trakten, som visste mer och antagligen mycket väl kände hennes historia, nämligen den glade och populäre öfverståthållaren baron Carl Sparre på Bellevue och den impopuläre och fruktade polismästaren Henrik Liljensparre, som hade sin malmgård strax öster om Humlegården, de talade ej om hvad de visste. Det märkvärdiga är, att äfven eftervärlden, trots de samtida memoarskrifvarnes rätt talrika berättelser om mamsell Arfvidssons siareförmåga vetat ungefär lika litet, Man har ej med visshet känt hennes namn, intet om
