Enligt Crusenstolpe erhöll Liljensparre, som i förbigående sagdt af åtskilliga bland de samtida memoarskrifvarne blifvit vida strängare bedömd än af »Morianens» långt ifrån för opartiskhet kände författare, en marsdag år 1786 bud från Gustaf III med befallning att på kvällen samma dag infinna sig på slottet. Polismästaren hörsammade naturligtvis kallelsen, och mellan konungen och honom utspann sig efter en paus, hvarunder de två tycks ha bemödat sig att läsa hvarandras tankar, följande samtal:
— Foi de gentilhomme, kära Liljensparre, tror jag icke, att du försöker genomskåda mig. Du läser mina tankar för att bespara mig besväret att tolka dem.
— Med Eders Maj:t skulle ett sådant försök aflöpa fruktlöst. Det var en tid, då jag hyste det förmätna tillit till min smula vana och människokännedom, att kunna tillämpa dem äfven på min store konung. Men Icari vingar höllo tills han kom i solens grannskap, och min förmåga strandade, då jag djärfdes lyfta mina ögon till höjden af Eders Maj:ts tron.
— Likväl skulle jag ingenting ha emot, om du vid detta tillfälle gissade min mening. Du sparade mig då bryderiet att kläda i ord hvad du kanske är benägen att anse för en svaghet, för rent af vidskepelse.
— Dessa begrepp, sammanställda med Eders Maj:t, innefatta en motsägelse. Där vanliga människor drifvas af vantro, vore sannolikt konung Gustaf III:s steg ledda af ett högre forskningsbegär.
— Bravo! Jag slår vad att du åtminstone till hälften gissat min afsikt. Det kan man kalla en polismästare comme il y en a peu. Din stiarekonst kom mig nu rätt väl till pass; jag är strax mindre brydd
