fall är det din plikt som polismästare att misstro allt och alla, både andar och människor, Emellertid vill jag se henne med mina egna ögon. Tror du, att hon känner mig?
— I hvilken vrå af världen är Gustaf III icke känd; hvilken varelse bland Eders Maj:ts lyckliga folk känner ej sin store konung?
— Jag skulle då maskera mig. — Hvar bor hon? — I en liten enstaka malmgård på norr, icke långt från Bellevue. — Men värdes nådigt upptaga min fråga: Eders Maj:t blir väl icke ensam vid besöket?
— Huru så? Fruktar du något försåt?
— Det är alltid min skyldighet att vara vaksam, och i detta fall står jag till ansvar inför samtid och eftervärld.
— Men jag, jag fruktar aldrig. En kung vara rädd! Fy, lagman Liljensparre! Det gränsar ju till förolämpning. En enda person till mitt sällskap, för att hafva någon att tala med och ej dö af ledsnad under vägen, är allt hvad som anstår mig: Armfelt till exempel.
— Baron Armfelt är som barn i huset hos mamsell Arfvidsson.
— Armfelt?… Därom har han inte nämnt ett enda ord. Men är du säker på hvad du säger?
— Så säker, Eders Maj:t, att jag kan framte öfvertygande bevis. — Vågar jag likväl underdånigst bönfalla, att Eders Maj:t täcks icke uppgifva mig som sagesman, efter baron Armfelt själf ej yppat förhållandet.
— Lita på min tystlåtenhet. — Då således mina närmaste rådfråga sibyllan, är det ett skäl mera för
