äfven på Ehrensvärds dock utan tvifvel något karrikerade teckning ser hon långt ifrån ut som någon ful och afskräckande käring. Hänföra sig vidare Hilleströms spåkvinnebilder till henne, hvilket emellertid är föga sannolikt, så var hon efter allt att döma en liten snäll och vänlig gumma, och de interiörer, den för sin realism berömde mästaren afbildat, äro utan tvifvel ägnade att fästa större afseende vid än t. ex. den bekanta planschen »Spådomens i C. A. Dahlströms i i början af 1860-talet utgifna »Teckningar ur konung Gustaf III:s historia».
Denna plansch, som nog af mången betraktats som en tillförlitlig afbildning af mamsell Arfvidsson och hennes mystiska omgifning, synes vara utförd i nära öfverensstämmelse med Crusenstolpes skildring och har följaktligen mest kuriositetsintresse. Där saknas hvarken katten, hunden, kaninen, dufvorna och gongongen eller något annat af spåkvinnans attribut, och hon själf ser tillräckligt vild ut för att kunna motsvara den föreställning, man gör sig om ett fruntimmer, som hört suset i Dodonas ekar. Men hennes uppenbarelse i öfrigt, utseendet och klädseln, som angifva en kvinna af högre samhällsställning, vore af intresse, om någon säkerhet funnes för att de blifvit tecknade enligt tillförlitliga uppgifter. . Så är emellertid näppeligen fallet, ty om Dahlströms teckningar gäller i allmänhet det omdömet, att de, trots ett för den tiden förtjänstfullt utförande (i stentryck), lida af bristande karaktäristik, och man behöfver ej bläddra mycket i hans Gustaf III:s- och Bellmansverk m. fl. för att finna, hur äfven de mer kända af de afbildade personerna ofta sakna porträttlikhet.
