partier, som under den gustavianska tiden stredo om makten.
Hur som helst var mamsell Arfvidsson en märkvärdig kvinna, som på ett klokt och förslaget sätt spelade en Pythias roll. Hvad hon sagt åt Gustaf III vet ingen; men att han inför flera förklarat, att mycket af hvad hon förutsagt honom hade slagit in, är sant. Ofta smög han sig till henne ensam och klädd som en borgare i mössa och grå öfverrock. Den gamla spåkvinnan, i det hvardagliga lifvet en vanlig skröplig och svag gumma, hade således en ståtlig mottagning, både konung, drottning och prinsessor, förutom landets förnämsta personligheter. Vid icke uppnådda sjuttio år afled hon och ligger begrafven på Ladugårdslands kyrkogård, strax till vänster om norra ingången.
I den lilla stugans yttre rum fingo de vänta, som kommo för att rådfråga henne, i tur och ordning, om de samtidigt voro flera, tills hon hunnit släppa dem, som blifvit spådda, ut genom en bakport åt gården, till den innanför belägna mindre kammaren.
Mer än hvad spåkvinnor i allmänhet pläga göra uppträdde hon under dessa seancer med ett visst slags nimbus och inspiration, som mäktigt inverkade på de vidskepliga och tog dem fullständigt. Få voro de, som ej satte tro till hennes förutsägelser och kanske handlade därefter, både till godt och ondt, allvarliga män och kvinnor och älskande par, som andäktigt lyssnade till hennes råd och varningar. Huru månget hjärta har ej klappat af väntan och oro utanför dörren till denna lilla kammare innanför det yttre rummet, sibyllans sanctuarium! Huru många små fötter ha ej trippat öfver den nätta tröskeln och siden och sammet
