den märkvärdiga stugan, fördjupar hon sig i »Mjölnarbrudens» ej hithörande historia.
Mången torde nu tycka, att det kan vara nog med sägner och mer eller mindre sannolika eller obestyrkta berättelser om den märkvärdiga spåkvinnan och att tidpunkten är inne för några exakta meddelanden om hennes person. Men det finns ännu en skildring, som ansluter sig till hennes minne och som ej bör saknas i bidragen till hennes karaktäristik, allrahelst den, oaktadt sin romantiserade form, har fördelen af att grunda sig på en enligt uppgift tillförlitlig tradition[1]. Denna skildring träffas i Jenny Engelkes år 1911 utgifna bok »Lyckans tempel», hvari öfverste Carl Gustaf Nordforss, den bekante skalden och teaterförfattaren, är hufvudpersonen. Rikt begåfvad men obemedlad, hade Nordforss rätt stora svårigheter att bryta sig en bana, och sedan han år 1785 bosatt sig i Stockholm och som accisskrifvare i tullverket väl ej funnit framtidsutsikterna vidare lofvande, beslöt han sig för att besöka mamsell Arfvidsson och rådfråga henne om sina kommande öden. Förf. låter den unge mannen en mörk och regnig novemberafton trefva sig framåt Gröna gatan[2] och omsider befinna sig vid vägskälet mot Humlegårdsstigen:
»Vår vandrare stannade villrådig och sökte genomtränga mörkret; han spejade upp och ned för den stig, som skar hans väg. Ingen människa stod att upptäcka vid det dunkla skenet af tranlampan, som
