Asö: Asø DS II, 684 (jfr isl. þórey, Bjargey hos Cl. Vigf. under ey; fsv. Gunø DS IV).
Hit höra vidare möjligtvis det enligt Hyltén-Cav. i värendska tingshandlingar från 1600:talet förekommande mansn. Asle, Åsle, hvilket ock synes ingå i Peter Aslason SRP n. 2320 (jfr fty. Ansila, Förstem.); Asnidhir D. Dal. (afskr.; felskrifvet for Asvidher?); samt mansn. Asund DS III (1324; Finl.). I det värendska ortnamnet Askummatorp Hyltén-Cavallius I, 79 kunde ett namn *Asgumi ingå. Likaså synes ett
- Askari (ett isl. Askári) ingå i Askaramala DS IV i en
afskr.; såsom Åskåre fattas UFT III, 70 uskari Dyb. T, 93; detta synes dock ovisst.
Som sista led ingår as i namnet Ulfas: Vlfaas DS V (1346); jfr Rangwaldus Vlwasæ son II, 212 (1296).
Den omljudda formen af as träffas i:
- Esbiorn: esbiurn L. 10 (enligt UFT), 1403; esburn L. 1397 (enligt Torin), 1401 (T), esbiarn L. 1291; gen. æsbiornar L. 1636 (på samma “hvalf“ skrifves namnet sedan med munkstil Esbeornar)[1]. I DS och SRP träffas namnet ofta under formerna Aesbiorn, Esbiorn, Esbern m. m., latin. Esbernus. Och det brukas än i dag, dels under formen Esbjörn, Essbjörn (se t.ex. Rääf II, 124), dels såsom Jesper (jfr Freudenth. 33.)
- Esborgh: Esborg (kvinnon.) SRP (1351).
- Esger: I runor har jag ej träffat detta namn, så framt ej iskir (ack.) L. 1040 skall föras hit. I SRP träffas det på några ställen, t.ex. Esger i Lerem, Vg. (1390), Esgerus i Knutstorp, Sm. (1353), Esgerus, kanik i Skara (1392). Utan
- ↑ Hit för Dieterich ock isbiurn och dylika former; det är ganska sannolikt, att i här betecknar æ, e, men då äfven nord. namn på Is- förekomma, och således ingen säkerhet för dessa runformers sammanhang med as finnes, förbigår jag dem här, liksom i allmänhet de namn på is-, som kunde ställas vid sidan af de i det närmast följande upptagna namnen.
rhuþilfar L. 756 kunna ej till genus bestämmas): dessutom Runeluer och Odhelvir, båda DS III, hvilka kunna vara fem. lika väl som mask. I isl. träffas kvinnon. Þórelfr i Landn. Namnen äro säkerligen att med Rdq. II, 264 härleda af elfr; jfr Þórelfr med mansn. Þórálfr. Till böjn. måste de ursprungligen vara långstafviga ja-stammar.
