ten, af hvilka det ena sällan är mer än 12 eller 13 fot högre än det andra, tycktes ej mycket vilja betyda för en Polhem, mindre för 2:ne; men de behöfde bägge dervid all sin konst, förfarenhet och styrka. Grundens och jordmånens oart gjorde att alla uptänkeliga medel måste användas, att hålla grafven läns och fri för vatten under byggnaden: ända till 200 åmar vatten, måste någon tid, i hvar minut, natt och dag, genom allehanda konstiga Pump-verk utösas. Slussen blef likväl efter 9 års bemödande, samt tre och en half tunna gulds kostnad, år 1753, sedan Commerce-Rådet Polhem, ett par år förut aflidit, af Gabriel Polhem satt i behörigt och fullkomligt stånd. Påfinningen tillhör således Fadren; men verkställigheten Sonen[1].
År 1745 då den gamla Slussbotten blef upptagen, på det Slussen genom muddring, skulle få sitt bestämda djup, voro de ekebjelkar som till skiftes med furubjelkar på 2½ alns djup, under ordinaire vatten-horizonten i botten legat, vid pass 100 år, af samma hårdhet, som frisk ek; men alldeles så svart, som hade den legat någon tid i järn och victriol-vatten. Den Holländska klincken, hvarmed murarne in i Slussgrafven voro beklädde, var i vattugången uplöst och utfallen; men Roslags Sandsten, var behållen och utan skada. Uti en under vattubrynet, bakom de gamla Slussmurarne, nedfyld hop af blött ler, uptogs en järnskyffel, som var aldeles oskadd och så blank, som den på samma dag blifvit ditlagd; ehuru dess, ifrån denna tidens bruk, något förändrade skapnad, gaf till känna, att den legat där ifrån den tiden Slussen blef byggd, nära 100 år[2].
