ler i någon måtto förspilla de stoder eller stenar, som med någon runa-skrift voro ritade; utan dem alldeles orubbade, på sina ställen blifva låta, tillika med gamla högar och ättebackar; eftersom K. M. alla sådane gamla Monumenter, uppå Dess eller Kronans jord, egen eller skatte, antingen den Kronan än tillhör, eller för detta tillhört hafver, belägne finnas, ifrån all sjelfvilljande åverkan, icke annars, än vore det K. M:ts enskilte egendom; aldeles frikallade, och i Dess hägn och beskydd annammade; förseendes Sig i öfrigt K. M. till Ridderskapet och Adeln, att i denna K. M:ts nådiga Intention instämma. Ingom skulle lofligt eller tillåteligt vara, att röfva eller råna, grafvar och grifter, Kyrkor och Kloster, med deras tyg och redskap, prydnader, målningar, m. m. Sådant allt skulle vårdas och fredas; och Prästerskapet hvar å sin ort, göra sig underrättade, om hvad som kunde finnas, af gamla skrifter, böcker, bref, mynt eller insegel, och derom aflämna berättelse.
Förenämde K. M:ts tryckte Placat afsändes, jämte K. M:ts bref af d. 18 Dec. 1666, till alla Gouverneurer och Landshöfdingar, att öfver verkställigheten deraf, noga och alfvarlig hand hålla; hvarjämte Erkebiskopen, Biskopar och Super-Intendenter, uti särskild nådig skrifvelse tillika, ålades, att förskaffa någon viss kundskap och rigtig förtekning, på befinteliga Antiqviteter och monumenter, hvar i sitt Stift, för att sedan låta de samma, afritas och vid lägenhet publicera låta; såsom Runstenar, Bergs-runneskrifter, Jättegrifter, Ättebackar, märkvärdige ting i Kyrkor och Sochnar, gamla Kungs- och Hofgårdar, Manuscripter, Sigiller, Myntsorter, m. m.
Till att ytterligare betyga Regeringens osparde omsorg, om Forntidens minnesmerken, och att
