Stockholms
Oordenteligheter.
N:o 7.
Det hindrar ganska mycket de nöjen som
man sommartiden kunde njuta i det
gröna, at man så våndeligen dyrt
måste betala den minsta förtäring på wåra så
kallade wärdshus. De Swenske hafwa i
allmänhet namn före at med litet arbete wilja
winna mycket, och wederbörande Herrar
wärdshushållare tyckas i synnerhet göra skäl för
denna beskyllningen. Det kan icke annat an
afhålla många, som eljest hade lust at depensera
några qwällar den wackra årstiden i godt
sällskap, då de weta at deras räkning hwarje
gång skall bli dyr: den som ej har pengar at
kasta bort, håller sig hällre derifrån, och
tilbringar sin tid som han kan. Men en ännu
större olägenhet möter härwid; det är
ojämnheten af kostnaden: jag wet aldrig hwad jag
är skyldig för min förtäring. För samma
rätter, samma win och til aldeles samma
myckenhet får jag den ena dagen det ena
målet ofta betala dubbelt emot det andra: och
det ser ut, som wore det lämnat til min
spiswärds caprice och despotiska godtycko, huru
högt eller huru lågt han för hwarje gång
behagar taxera mig. Jag tilstår för min del, at
