Sida:Stockholmska sommarnöjen förr och nu.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
156
CLAËS LUNDIN.

inbäddadt i den lummigaste grönska och som ännu i våra dagar ser alldeles likadant ut som för femtio år sedan, då stadsmajor Wedberg där i sin familj samlade många af det unga och glada Stockholm för att njuta af ett äkta stockholmskt sommarnöje. De allra flesta af Lidingöns, liksom Värmdöns nu så talrika sommarställen funnos icke, och att bo längre ut i skärgården föll vanligtvis icke någon in.

⁎              ⁎

Femtio år efter ofvan skildrade tid bor »hela Stockholm» på landet. Visserligen har någon räknat ut, att detta »hela» icke skulle utgöra mer än sex tusen persomer, men det är säkert allt för litet. Att det är långt ifrån hälften af invånareantalet är otvifvelaktigt. Det går sannolikt ej ens till fjärdedelen, men nekas kan dock icke, att talet är rätt stort och att det ökas år från år.

Hvad som också torde vara säkert är, att antalet af nöjessökande i allmänhet är icke blott absolut, utan äfven relativt till folkmängden större än förr. Nog roade man sig också för femtio år sedan, men man gör det onekligen mera nu än då, detta må vara väl eller illa. Det är det senare, i fall nöjena äro af mindre värdefullt slag, hvilket onekligen är fallet med en stor del, men väl är det, att stadsbon söker frisk luft och skaffar sig en efter träget arbete behöflig vederkvickelse.

Hvilka nöjen har Stockholm nu för tiden att tillgå på en sommarsöndag?

För det första har man det öfverflödande antalet af lustresor med ångbåtar både på Mälaren och Saltsjön, och på söndagsmorgnarna är det fullständig folkvandring till Riddarholmen, Skeppsbron och Södra Blasieholmshamnen för att taga dessa lustfarande fartyg i besittning.