eller vid någon brunns- eller badort långt ifrån Stockholm, i in- eller utlandet.
Äfven utan den fina världen, är söndagslifvet på Djurgården ganska brokigt. På Hasselbacken är det trängsel, och stället häfdar alltid sitt anseende som Sveriges förnämsta värdshus. Djurgårdsteatern är fullsatt midt i hetaste sommaren. Cirkus likaså, och Tivoli med sina mångfaldiga nöjen räknar besökande i tusental. Varietéerna å Alhambra och Novilla sakna ej heller publik.
Det riktiga »folklifvet», hvarmed menas de mindre bildades och mindre bemedlades förlustelser, uppenbarar sig i synnerhet på Alkärret och Gröna Lund, hvilka båda bjuda på ungefär samma slags nöjen med karuseller, kraftmätare, målskjutningar och förevisande af »schene Rariteten», såsom jättekvinnor, jätteoxar, dvärgar, både två- och fyrfotade, och mera sådant.
Öfverallt på Djurgården finnes folk som roar sig på söndagseftermiddagarna, långt bort vid Bellmans byst och ända ner i Frisens park, vid Rosendal och Djurgårdsbrunn. Men under senare tid har en ny förlustelseort tillkommit, som täflar framgångsrikt med de förut varande och nog en gång kommer att öfvervinna dem alla. Det är Skansen, Artur Hazelius’ utomordentliga, vi kunna gärna säga underbara skapelse.
