Hoppa till innehållet

Sida:Stockholmska sommarnöjen förr och nu.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
162
CLAËS LUNDIN.

värdigare, mera fosterländskt vackra förströelser träffar man ej heller annorstädes.

Här är en oskattbar plats för folklif i stor och ädel bemärkelse, icke bara för den ena eller den andra delen af vårt folk, utan för dettas samtliga representanter, de mindre bildade och de med hög bildning, de rika och de fattiga. Alla finna där förströelse som intressera dem. Man njuter timtals utan att tröttna, och man går slutligen därifrån med styrkt fosterlandskärlek och med viss förhoppning, att detta ställe skall besegra de usla tidsfördrif som fördärfva så stor del af vårt folk samt gifva smak för ädlare användande af de stunder som äro anslagna till kroppens och själens vederkvickelse.

⁎              ⁎

Under det Djurgården är öfverfull af nöjeslystna stockholmare, är det ej heller tomt i Hagaparken eller på Ulriksdal och Drottningholm. Men med de många värdshusen och våffelbruken vid Norrtullsgatan är det för länge sedan slut, och utanför f. d. Norrtull, nu öfverspänd af Värtabanan, finnes endast Stallmästaregården som ett minne af forna tiders värdshuslif. Där Norrbackas nattkrog samlade det rucklande Stockholm, där finna nu stackars små vanlottade varelser kärleksfullt skydd och medel att göra sig nyttiga i samhället, och där Hagalunds lättfotade nymfer manade till dryckeslag och muntra upptåg, där sofva nu de döda under grönskande kullar.

Men i Hagaparken springer man ännu sista paret ut, äter sin matsäck i gröngräset och sjunger kanske en stump Bellman. Det händer möjligtvis också, att sången ledsagas på gamla gitarren, hvilken »herrn som står i bod» på