inskeppningsplatsen. Det var mäster Andersson och mäster Pettersson med hustrur och barn, morgonkrya och glada. Hvarje familjs piga följde med och hjälpte till att hålla reda på ungarna, men Kalle, den ene mästarns lärgosse, knogade på en ofantlig matkorg, och med en likadan pustade Janne, den andre mästarns yngste verkstadspojke.
Någon gång hände det, att Svensson, gesällen, fick följa med, men mamsellerna Andersson och Pettersson funno honom vanligtvis icke fin nog, hvaremot de visade sig mycket älskvärda mot »bokhållarn», han som stod i kryddboden i hörnet och umgicks i familjen, och kom »kunglig sektern», som hyrde ett rum af familjen Pettersson och anmälde sig som deltagare, voro flickorna öfverlyckliga. Mödrarna sågo också mycket belåtna ut.
Roddargummorna läto icke inverka på sig, hvarken af »bokhållarn» eller »kunglig sektarn» och mottog hela sällskapet med mycken värdighet. Båten låg, som sagdt, vid långa klappbryggan, som sträckte sig längs den storartade sopbacke, hvilken upptog den plats där Mälartorget nu befinner sig och var omgifven af ett högt plank, som dock ingalunda hindrade den ohyggliga stanken att sprida sig kring hela trakten. Till denna plats fördes all orenlighet från gator och gårdar i den inre staden, magasinerades i fria luften och skeppades sedan på skutor uppåt Mälaren.
En sådan inrättning fann man fullt oundviklig. Man höll för näsan och gjorde inga reflektioner. Allra minst tänkte man därpå, då man på en vacker sommarmorgon steg i roddargummornas båt för att fara ut och roa sig. Instufningen af människor och viktualier tog icke liten tid, men ändtligen var man i ordning. Man satt kanske litet trångt, men båtarna voro likväl ganska stora och mycket säkra.
