anställning”, förklarade Petrén, ”men nu måste vi ut och göra bekantskap med hufvudsta’n.”
Hela familjen begaf sig ut i staden. Horatio bars af modern. Ofelia gick så snält vid faderns hand. Det var nog litet ängsligt först i trängseln på Vesterlånggatan. Men så många granna handelsbodar! Aldrig hade fru Petrén tänkt sig det så glänsande.
På Mynttorget gälde det att reda sig bland de många vagnarne, men det gick lyckligt, och så var man på Norrbro, med det ofantliga slottet öfver sig.
”Hör du musiken, Maria?”
”Ja, du Anders! Ack så härligt! Och så grufligt mycket folk!”
Familjen var utom sig af förtjusning, stod länge på Norrbro och lyssnade till musiken i Strömparterren. Om de skulle gå dit ned där musiken satt och där så många glada stockholmare pratade och skrattade omkring borden med de många förfriskningarna?
”Nej, det kostar för mycket”, varnade fru Petrén, fastän hon nog gärna hade druckit en kopp té och låtit barnen få ett par tårtor.
Man fick vara nöjd med att se och höra all denna storstadsståt. När de kommo till baka till det lilla, mörka rummet i Didrik Ficksgränd, tyckte fru Petrén visserligen, att deras hem på landet nog varit gladare, men Norrbro och Strömparterren, det vore dock något annat än vedbacken och kåltäppan där hemma.
Hemma! Ack, här vore ju nu deras hem, i
