Petrén med bullrande glädje och kyste sin hustru. Det var så hans dagliga vana.
Han började skrifva. Det gick ju rätt bra, fastän just inte så fort. Barnen stojade, fru Petrén stökade med hushållet, och så behöfde han fråga hustrun om ett och annat, och man måste också äta middag, en rätt knaphändig middag, tillagad i kakelugnen, men som smakade ganska bra.
”I morgon gå vi kanske på Hasselbacken”, förklarade Petrén och tog åter under hushållsbestyren och barnens stojande fatt i sitt arbete.
Men det drog ut två eller tre dagar innan det var färdigt. Han läste upp det för hustrun som hörde på med stort intresse.
”Du är en intelligent människa, Klara lilla”, sade Petrén, nöjd med hustruns uppmärksamhet.
”Vet du, Anders, hvad du skrifvit tycker jag är riktigt bra”, förklarade hon med värme och öfvertygelse.
”Nu går jag till en tidning”, sade Petrén hurtigt och med icke ringa tillförsigt.
Han gick naturligtvis först till en af de större tidningarna, en som kunde betala hvad manuskriptet verkligen vore värdt.
”Redaktören tar inte emot senare än klockan tio”, förklarade en vaktmästare i den stora, eleganta tamburen. ”Men det går kanske an att tala med redaktionssekreteraren.”
Nej, Petrén ville ovilkorligt tala med hufvudredaktören. Han gick till en annan tidning, där det var lika fint och storartadt.