”Ja, käre Anders, gör som du vill. Men ser du, hvad som gör mig mest tveksam är, huru vida företaget är så alldeles hederligt.”
”Hederligt! Hvad menar du med det? Skulle det ej vara hederligt att på rättskaffens sätt förtjäna sitt och de sinas uppehälle?”
”Rättskaffens, sade du. Just däruti ligger det. Månne det är rättskaffens att på det sättet tala om saker man ej känner till och sprida nyheter som kanske inte alltid äro så tillförlitliga?”
”Visst skola de vara tillförlitliga!” försäkrade Petrén, hvilken med riktig feberaktig ifver talade för sitt stora företag. ”Åh, excellenserna kunna väl inte ljuga. De våga det inte. Och alla andra vilja naturligtvis att man skall ha förtroende till dem ... Men det tar grufligt lång tid och är bra besvärligt att skrifva ett par hundra sådana där prospekt, om också jag gör min anmälan lika kort som kraftig. Det vore nog bäst att låta trycka alt ihop. Det ser också bättre ut.”
”Trycka! Hvarifrån skall du få pengar till det?”
”Jo, ser du, jag går väl till Brända Tomten med den här rocken.”
”Din enda rock! Käre Anders, hvad tänker du på? Du har ju redan burit till Brända Tomten alt hvad du har, utom det du nu går och står i.”
”Nå, än se’n! Om jag talar vid värdinnans flicka, gör hon nog mig den tjänsten att bära rocken till pantbanken och går väl till tryckeriet också. Då behöfver jag ju inte gå ut under tiden.
