besynnerlig utstyrsel, en följd af garderobens flyttning till Brända Tomten, och i hvilken han omöjligt kunnat uppträda i det offentliga på ljusa dagen, begaf Petrén sig innan klockan åtta på aftonen till redaktionsbyrån. Han invisades i ett litet trångt hål som kallades korrekturrummet, i vidd och utsmyckning motsatsen till stora väntsalen, och där förestälde han sig själf för en annan korrekturläsare hvilken satt och svor öfver att den vanlige kamraten ännu icke infunnit sig.
”Ja så, han kommer inte? Så godt kan det vara. Och herrn skall göra tjänst? Jo, det blir muntert ... en alldeles ovan motläsare ... Ja ha bevars, gärna för mig. Jag har hvarken mer eller mindre för det ... Men här är rätt svalt ännu, skall jag säga. Inte skall herrn hänga rocken i tamburen och sitta i skjortärmarne.”
”Jag är så fasligt varm, och ... och ...”
”Nå, genera sig inte! Alldeles som herrn vill. Låt oss börja då, så att det kan bli slut innan klockan tre.”
”Klockan tre?” upprepade Petrén och såg för skräckt ut.
”Ja tre eller fyra, det kan man inte så noga veta ... Det beror på, när herrarne behaga infinna sig och skrifva. De fördömde riksdagsreferenterne komma ibland inte förrän klockan ett. Jo, det är snygt folk, må ni tro. Och så ha vi den här teateranmälaren. Det är, uppriktigt sagdt, en skurk.”
”Usch! Hvarför det då?”
”Jo, kan herrn tänka sig, om spektaklet är
