af. De förtroliga meddelandena voro lika högljudda.
Stockholm är en stor stad och likväl tyckes man rätt bra känna hvarandra där. Så ser det åtminstone ut i Strömparterren, hos Berns, på Operakällaren. Man nickar till höger och vänster, kallar hvarandra vid namn, är ”bror” med hela verlden, tyckes det. Detta är stockholmskt.
Man tror så, då man besöker nämda ställen och ger akt på den allmänna bekantskapen, till stor del till och med förbrödringen. I det fallet är ej mycket förändradt sedan Stockholm var en liten stad.
”Nu går jag”, förklarade han med anteckningsboken. ”God natt, gubbar!”
”Går du redan? Klockan är ju inte mer än tolf.”
”Jag går hem och arbetar.”
Det var icke skämt, ej häller någon tom förevändning. Den som ej närmare känner förhållandena, föreställer sig, att stockholmaren af de s. k. ”bättre” klasserna — en dum benämning — arbetar mycket litet, kanske intet, vanligtvis endast en del af förmiddagen samt roar sig den öfriga delen af dagen och långt in på natten.
Sådana stockholmare finnas, det kan ej nekas, men äro ingalunda så talrika, att de kunna sammanfattas under den gemensamma benämningen ”stockholmaren”, icke ens stockholmaren af de ”bättre” klasserna. Men nog händer det, att mången, i synnerhet om han icke är bodhandlare, tillhör en viss klass handtverkare eller
